TheSocialGame

Tjo bloggis!

Något jag alltid skrivit i dig och skildrat i min vardag är en balans mellan bra och dåliga dagar. Om det är något jag lärt mig sen jag började blogga är det att prata om sina dåliga dagar, eller sitt dåliga mående är något man inte gör i Sverige. Det är nästan tabu. Så löjligt!

Människor jag träffat och projekt jag har jobbat med har uppmärksammat detta gång på gång. Ofta har det varit människor med bekymmer, eller i desperat behov av hjälp som jag har fattat extra tycke för. Att läka någon annans bekymmer och se efter någon annan, att ge min värme till något har alltid varit något jag tyckt vara viktigt.

Ibland har detta lätt till stora problem för mig själv och medkänslan är inte alltid där. Men oftast känner jag glädje inför detta. Att dela med mig själv av mina dåliga dagar till dig bloggis, känns som ett befrielse. Jag hyser otrolig respekt för de människor under åren som delat med sig av sina dåliga dagar till mig. Kanske är detta en av anledningarna till att jag blev fritidspedagog. Barnens liv är inte alltid en dans på rosor och när de inte mår bra ger jag verkligen lite extra.

 

Sen det bra dagarna då? Tja, det som är bra är så pass bra i sig själv att det inte riktigt behöver diskuteras. Men när det dåliga dagarna kan omvandlas till bra dagar, då är det verkligen bra dagar.

Som jag varit inne på innan laddar jag stort inför semesterns bokprojekt, där kommer jag fritt kunna dela med mig om mina tankar kring bra och dåliga dagar. Det dåliga drogrelaterade dagarna håller än en gång på att ta en vänn ifrån mig bloggis, jag hoppas denna gången att min syn på dåliga dagar kan omvandla detta till ngt bra och att det får ett lyckligare slut än förra gången.

 

Med det sagt spinner jag vidare på meditatiosprojekt och har börjat skriva manus på egna meditationsövningar. Att utöva show don't tell i meditationssammanhang är otroligt spännande, kan dessvärre bara prova övningarna på mig själv än så länge så hoppas träffa någon innan sommaren som kan ge mig lite feedback. Att öva sinnesstämmningar och miljöer kommer hjälpa boken i sommar.

 

Vem vill inte ha 12 år av otrolig, varm och helt besvarad kärlek? Känns som en golden retriver kan ge mig detta :) Att jobba 50% och lägga resten av tiden på att skriva, meditera och träna en golden retriver kanske tillsist kan vara något jag verkligen drömmer för.

 

Fortsättning följer.

 

/Mana

Tjo Bloggis

Fredag igen, tiden springer iväg. Veckan som varit har varit en riktig sommarvecka med strålande väder varje dag.

Glädjen och energin på samt till jobbet fortsätter att öka och i tisdags hade fritids pyjamasparty, underbart :)

Gårdagen spenderades på en super mario tävling och jag slutade på en andra plats.

 

Dagen idag och helgen som kommer ska spenderas med familjen då pappa blir ett år äldre. Annars har jag sätt mkt film på sistonde, såg ikapp alla saw filmer och undrade hur sista filmen kunde vara så extremt dålig. Sen såg jag senaste star wars filmen och fick samma känsla. Där är 4.5 timmar jag aldrig får tillbaka, hade häldre diskat än å se sånt värdelöst skräp. Jag trodde inte det kunde bli sämre än episode 1 men här är vi nu.

 

Ska strax till jobbet och något som ser ut att bli ännu en solig dag.

 

/Mana

Tjo bloggis

Efter gårdagens avskrivning om hur kasst allting kändes har jag under dagen idag försökt samla mod och motivation. I veckan hittade jag en bok som jag själv skrev när jag gick i tredje klass. Boken som nu är ca 23 år gammal hade en sida med saker jag var bra på, positiva sidor och saker jag var dålig på, negativa sidor. Mitt forna jag kom på 37 grejer jag var bra på och endast två saker jag inte var bra på. Detta tyder på en enorm tilltro till den egna förmågan och även om jag inte skulle skriva att jag var bra på att äta glass idag, är det ändå charmigt att se hur forna jag inte la så förbannat mkt värderingar i tankarna utan bara levde där och då. Någonstans på resan dessa 23 åren har tilltron till de egna jaget försvunnit och de negativa sidorna om mig själv och livet har vuxit istället. Jag minns andra året i gymnasiet, på ngn flummig kurs vi hade där jag lyckades skriva totallt 0 positiva sidor eller saker jag var bra på, kanske hade jag kommit på fler idag, men trenden är ändå tydlig. Vad hände mellan jag var 9-16 år som gjorde att självkänslan och motivationen dog på vägen och vad har inte hänt sen dess som gjort att jag inte fått tillbaka den?

 

Med det sagt har jag efter gårdagen haft ett par konversationer, mest inspirerande var hjälp från oväntat håll på jobbet. En av städarna som jag alltid lyft och frågat hur han mådde återgav idag tjänsten utan att egentligen fråga, han bara visste. Senare på kvällen blev det en annan konversation om att våga sträva mot sina drömmar. Jag har sen tidigare väldigt svårt att specificera vad jag drömmer om eller exakt vad jag saknar i livet. Men ska iaf försöka göra ett försök och sen eftersträva dessa drömmer. Att låta mötet med poteniella tjejer ske via dessa drömmar och försöka involvera dom på resan, istället för att på förväg skapa en likhet utan att egentligen ha ett mål.

 

Min första riktig stora drömm är ännu att skriva en bok. Att utrycka mig med ord, är faktiskt en positiv sida, något jag gillar att göra och något jag är bra på. Sen om boken bara blir som en stor version av bloggen och står ensam i min bokhylla spelar egentligen inte så stor roll. Jag vill bara känna att det är något jag faktiskt klarar av att både påbörja och genomföra, för att om inte annat kunna lyfta självkänslan en aning. Hade jag skrivit denna bok hade den precis som du bloggis byggts mkt på känslor. Jag vill kunna känna smärtan i de ledsamma jag skriver och likaså känna glädjen i de ord jag skriver när jag är glad. Att kunna utläsa författarens känslor ur texten och förstå ett djupare budskap i tex låttexter har alltid varit viktigt för mig.

 

Ofta brukar jag tänka ut nyårslöften och drömmar för nya året redan i slutet av december. Att börja året med en mini-rebirth och ta nya krafttag för att orka alla 12 månaderna. Nu kanske detta krafttag kan komma i maj istället, att åtminstonde försöka komma på 37 saker jag är bra på eller som är bra sidor med mig själv är ju ett rimmligt mål. Kunde 9-åriga jag komma på 37 saker så borde 31 åriga jag kunna komma på ännu fler. Intressant nog så tyckte även 9-åriga jag att jag var bra på att skriva, så allt kanske inte har försvunnit. Mitt forna jag var även bra på att äta glass, vara tyst, ha hemligheter, vinna på lotto, rita monster, skriva om djur, skratta och rättstavning. Skriva snyggt framkom inte i de 37 orden, vilket nog var tur, då skrivstilen ibland är helt oläslig, haha.

 

Livet handlar ofta om att fly eller att fäkta. Det jag käde igår var mest uppgivenhet, att fly fältet och försöka någon annanstans. En drömm om att det finns ljus i slutet av tunneln, men att jag först måste hitta en kortare tunnel känns ju ofta som en skön känsla. Att stanna i samma tunnel och kämpa är såklart mer krävande och ett uppmuntrande ord på vägen eller chansen att bara berätta för någon hur tusan jag mår och känner har alltid varit viktigt för mig. Därför gick tankarna under natten att det är detta min bok ska handla om. Att skriva av mig all skit men samtidigt även reflektera på tillbakablickar på glada moment som hänt under mitt liv, säg de senaste 23 åren. Att framhäva både glädjen och smärtan som funnits under dessa 23 åren och kombinera detta till nån mix av skönlitteratur och självbiografi. Att sedan sätta den i bokhyllan och känna att jag verkligen fått berätta precis allt jag känt under åren, som jag aldrig fått berätta för någon. Att få en möjlighet att lyfta alla internet personer och "riktiga" personer som hjälpt mig på vägen och genom ord äntligen få tacka dom på ett sätt som känns riktigt.

 

Detta är min dröm och kanske då även mitt nyårslöfte för 2018. Att skriva 50000 ord om livet i allmänhet, en utvecklad blogg helt enkelt, som kanske inte en människa läser, tror ju inte mer än 3 pers kommer läsa detta, men kanske kan jag inspirera ngn på vägen och om inte annat kanske jag kan inspirera mig själv och på ngt sätt få tillbaka en viss självkänsla, att kanske kunna gå upp en morgon och vara nöjd med allt i mitt liv, för att jag helt enkelt gör mitt bästa i det.

 

/Mana

Tjo bloggis

Varit ledig en vecka nu, en vecka med mkt tankar, funderingar och en hel del meditation. Saken är den, livet är sådär roligt. Även om jobbet är roligt är den lediga tiden, vardagskvällarna och helgerna helt meningslösa. Kanske är det bara mig själv att skylla till detta. Men jag tycker ändå att jag försöker, jag spenderar ex antal timmar i veckan med att komponera meddelande till nya potieniella dejter och får ofta inget tillbaka från de meddelande jag kommer på. Likaså är det aldrig någonsin någon som tar första steget, visst detta är inget nytt men det börjar kännas aningen frustrerande och hopplöst.

 

Detta gäller ju inte heller bara tjejer och det ser ungefär ut desamma på vänn fronten. Jag har ganska många vänner i mitt liv, men de flesta bor på håll och det är ingen jag upprätthåller en daglig kontakt med. Tankarna som flugit denna vecka har varit många, men en saknad och en förrundran om vad en gammal kompis gör och om han över huvud taget lever ett vettig liv har dykt upp många gånger. Det finns så mkt jag skulle vilja säga till honom men det tåget har nog redan gått.

 

Har även funderat mkt på det senaste 10 åren, att återblicka på livet och fröjdas över de gånga är väll något jag alltid har gjort, att blicka framåt och se ljuset är ofta svårare.Längtan iväg, att försvinna, att gå igenom att svart hål och komma ut någonstans, någongång, att resa i tiden eller helt enkelt flytta till Mars känns just nu som fullt rimmliga antaganden. När vardagen saknar mening, saknar då även livet mening? Och om livet saknar mening, saknar då detta universum mening? Och om universum saknar mening saknar då alla paradox universum, de oändligt många andra universum oxå mening? Finns det ngn som jag i ett annat universum som helt enkelt gjorde andra val i livet och inte 2018 hamnade i denna lägenhet på oklar mängd framtid.

 

Just nu känns det bara som jag skulle vilja ta new game, att börja om någon annanstans. Kanske är det något med ensamboende som helt enkelt inte är för mig. Året i lägenheten i Lund 2007, var ju inte direkt ett glatt år. Jag har bott här i 4 månader nu och längtar efter närhet, konversationer och att faktiskt se eller prata med en levande varelse utanför jobbet. Det finns några som alltid är där och faktiskt försöker, så ni ska ha creed, men jag är girig för mer.

 

Ryck upp dig, ta ta tag i ditt liv och gör något annat tänker du nu bloggis. Jo visst, som vadå. Har starkt övervägt att bara sticka till Kanada och bo ute i snön ett år med en siberian husky som sällskap. Att njuta av vinterhimmel, året runt och sjuka minusgrader. Att plugga franska och helt enkelt ta ett stort avstånd från Sverige, tramsiga diskussioner och asdryga kvinnofolk. Att kastrera mig och leva munk liv och aldrig någonsin se en kvinna igen.

 

Fan vad frustrerad jag är just nu bloggis.

 

4242

Tjo bloggis

Efter en vecka i mitt liv som jag kanske gärna glömmer känner jag ett behov av att skriva. Veckan började som veckor brukar göra i måndags. Under livet som singel innan jag träffade J hade jag aldrig något problem med random hookups. Så någonstans trodde jag väll att de tankarna var kvar. Men efter två nätter och två filmer om svunna tider inser jag plötlsligt att åldern kommit ikapp mig till slut. Vikten av närhet utan några känslor för den andra personen finns inte längre, utan istället drömmer jag mer om givande konversationer och komplimanger som faktiskt har någon mening. Att undslippa den falska vardagen för överflödig närhet är inte min melodi.

 

För många år sedan såg jag upp till "players" och i filmens värld var det häftigt med tanken på att vara poppis bland alla tjejer. Nu har jag nya rollmodeller och kärleken till en person och känslorna som kommer med det är viktigare än något annat. Kanske är detta inte direkt något nytt då jag även kände såhär innan jag träffade J, men motviljan mot närheten och hur jag häldre spelar ett parti schack och lagar mat med trevligt sällskap är klart annorlunda.

 

Med det sagt saknar jag konversationens närhet, något att skriva till på kvällen och morgonen, någon att prata med och umgås med, som jag kan både ge och få ord av som faktiskt har en mening.

 

Har snart bloggat i nio år och när jag började var snarare min frågeställning hur jag fick personer att gilla mig, nu är det väll snarare hur jag får mig själv att gilla andra personer. Men intressen, hobbies och lika värderingar är viktigt.

 

Ensamheten suger bloggis, lusten och viljan på en nystart utanför tid och rum eller kanske inte fullt så extremt i Kanada lockar fortfarande. Jag undrar om jag någonsin kommer få några barn eller om åldern springer ifrån mig.

 

Sometimes we need reminders of everything that we are worth

 

/Mana

Tjo Bloggis

Kan inte fatta att det redan gårr en månad sen sist. Tänk skriva många ggr under den tiden men sen har de inte blivit av. Behöver kvällsenergin och kvällstankarna för att verkligen få ner det jag vill.

Senaste månaden har väll tyvärr i största lag varit ganska tråkig. Jag har funderat på vilja, hopp och önskningar om livet, både just nu och kommande tiden. Vill jag träffa ngn ny nu? Vill jag bo kvar i Sverige? Är jobbet eller drömmen om hund viktigast? Om jag träffar ngn ny ska jag skaffa hund först då? Är inte säker på svaren men blivit mkt grubblande.

 

Som tur är har jag inte behövt grubbla helt själv i alla tankar. Har fått kontakt med en tysk tjej som är här fram tills nästa sommar. Vi spelar schack och pratar om livet och hur det skiljer sig från Tyskland och Sverige. Kommer aldrig bli något mer än så, men det är ganska skönt att bara ha ngn i livet jag kan prata med igen. Inser det att konversationer i sig är väldigt viktigt för mitt välmående, kanske viktigare än närheten. I en perfekt värld kanske jag kan hitta båda delar, men inte i nuläget.

 

Har även funderat på senaste fem åren ganska mkt senaste månaden. Vad det egentligen var som hände och hur jag nu blickar framåt. Vart jag är på väg och vad jag vill vet jag inte, just nu känns det mest hopplöst att jag skulle träffa ngn att bilda familj med. Kan fortfarande vara förundrad över vänner som håller ihop och skaffar barn tillsammans. Samtidigt kan jag både längta efter de och dessutom samtidigt tänka att det aldrig kommer vara jag. Just nu, precis som senaste två månaderna känns livet mest ensamt och utan ngn större mening. Kollegorna och barnen på jobbet håller humöret uppe på vardagarna, men tiden jag är hemma är inte speciellt rolig. Kan ju inte direkt hoppas på ngn ny granne nu heller. Jag vet inte hur jag tar mig ur detta liv, till ett liv med mer händelse och mindre ensamhet. Kanske är jag förevigt dömd till ett ensamt liv.

 

Tills nästa gång

 

/Mana

Tjo bloggis

Nu har halva Januari redan gått. På veckorna som varit har jag varit på tre dejter med en tjej från Lund. Det hela var nog mer bara ett test om hur det kändes och på tredje träffen var vi väldigt överens om att inte ses mer. Hon avslutade det på ett snyggt sätt, då vi fikade och pratade om hur de kändes, istället för att inte bara höra av sig eller ta det på sms, uppskattat.

Annars i Januari har jag haft gamla vänner på besök som har övernattat här. Jag letar lite halvt efter en ny date, men känner att kraven är höga. Helst vill jag träffa någon som har hundintresse, ishockeyintresse och spelintresse. Kanske är 2/3 bra nog. Har provat Tinder och en hemsida som heter Mazily, då är nog det andra alternativet mer lovande.

 

På jobbet fortsätter höstens irritationsmoment, även om det större delen av tiden fungerar bra. Jag tycker fortfarande dagarna där är roliga. Veckan som varit var barnens första skolvecka tillbaka och det var roligt att träffa både barn och lärare igen.

 

Nu i veckan har jag bjudit på middag innan jag om några dagar ska bli bjuden på middag igen. Har blivit en trevlig tradition som jag hoppas ska hålla i sig. Att spendera tid flera ggr i veckan med småbarn ökar om ngt lusten att få egna barn ännu mer. Likaså längtan om familj. Samtidigt är jag lite kluven i frågan och känner viss rädsla inför ett sånt liv. Jag trivs ändå så pass bra att bo själv och kunna göra som jag vill.Ändå känner jag en enorm saknad av en varm kropp. Och en hund. Känner även att Sverige i sig kanske inte är där jag alltid vill bo, jag längtar efter snö, kyla och en stad eller ett land där ishockey är mer uppskattat. Ett avbrott i tex Vanccouver eller Toronto hade varit härligt. Att komma bort och se något nytt.

 

Som avslutning idag vill jag tillängna hela året 2017 till Chester Bennington och önskar hela hans familj och samtliga vänner ett bra 2018.

https://www.youtube.com/watch?v=Tm8LGxTLtQk

 

/Mana

Tjo Bloggis

Jullovets sista dag idag, ja inte för jag har haft något jullov men sista jobbdagen innan skolan börjar igen. Veckan som varit har varit väldigt intensiv med många barn. Men nog om jobbet, under natten spelade Sverige semifinal Mot USA och levererade storslaget. Sveriges nya superstjärna Rasmus Dahlin har fått en chans att visa vad han kan under turneringen. Med otroligt mkt tur kanske flyers kan välja honom i Juni, vem vet. Inatt väntar match mot Kanada fram till fem på morgonen. Kommer vara trött imorgon.

 

Dagens utmaning innan ishockeyn börjar blir att få upp tavlorna på plats. Behöver ha fixat och fint här tills på söndag. Ska ta med en till jobb och exprimentera lite.

 

Annars rullar livet på, har börjat titta på breaking bad om kvällarna, skönt att soffan kommer till användning :)

Nu börjar det bli dags att ta mig långa vägen till jobbet, precis lagom att börja klockan 11 :)

 

https://www.expressen.se/tv/sport/hockey/sverige-till-final-efter-jattedrama--se-malen-har/

 

/Mana

Tjo Bloggis

Gott nytt år på dig :)

Jag är precis hemkommen efter en alldeles lagom "nyårsfest". Med mat, trevligt sällskap och tomtebloss.

Sista veckan på 2017 blev kanske årets bästa. Jag har hunnit med två övernattningar med gamla vänner, pubb och mkt ishockey. Som avslutning fick jag spendera årets sista timmar med två riktigt bra vänner som har stöttat mig mycket, speciellt nu under hösten. Tack för att ni finns <3

 

Nu när året är slut tittar jag tillbaka på 2017 och letar de bästa händelserna under året.

Det som fastnar är speciellt tre händelser.

Den första är jobbet och relationen med arbetslaget. Även om hösten har varit hård och stundtals kämpig har mitt älskade arbetslag alltid funnits där för mig. Tillsammans har vi hjälpts åt alla tider på dygnet för att skapa ett sammansvetsat team som alltid har levererat. Heja oss :)

 

Den andra händelsen är den tighta relation jag fått med en kollega och hans fru. Även om jag trivdes bra med honom redan under 2016 har relationen ökat ordentligt och vi är nu nära vänner. Härligt.

 

Den sista händelsen jag kommer komma ihåg från året är födelsedagsfirandet och helgen jag fyllde 31. Hela den veckan var viktigt för mig men just den helgen var extra bra.

 

Sen är det såklart fler bra saker som har hänt, är tacksam för de personer jag haft vid min sida och det många positiva saker som har hänt.

Slutligen blickar jag mot 2018.

Vad händer nu? Skönt med ett nytt år och nya krafttag. Kan lämna det som varit bakom mig på ett annat sätt nu när det är ett nytt år. Ser fram emot nya utmaningar på jobb och nya bekantskaper.

 

Tills nästa gång bloggis :)

 

/Mana

Tjo bloggis

Mot muntrare tider än sist, snart gått 3 veckor sen jag skrev och motgångarna jag kände då har iaf stillats en anaing. Har haft tre bra veckor på jobb, med vännerna och kanske har jag även snart något nytt kul att berätta. Med tre dagar kvar till nyår försöker jag i panik få ordning i lägenheten tills på söndag då mattradition från kstad ska återupptas. Är super taggad :)

Än en gång är de vännerna och de närmsta som har lyckats lyfta mitt humör och min känsla om ensamhet. Jag har förstått under de fyra veckor jag levt i denna lägenhet att det kanske inte egentligen är ensamhet utan att en annan händelse under hösten har påverkat mig väldigt negativt. Resultatet på den händelsen har verkligen sänkt mitt humör och min självkänsla.

Dock är året snart slut och senaste veckan har jag äntligen känt lite mer vind i seglen. Det viktigaste för mig verkar vara det sociala, kontaken och mötet med personer, sen hur detta möte sker om det är irl eller över ett spel eller en chat på nätet verkar inte vara lika viktigt. Har iaf haft ovanligt många sånna möten senaste tiden.

Så med hjälp av vännerna och de nya mötena sörjer jag inte det som jag misst under året lika mycket. Ser fram emot Januari och den nya energi som nya året brukar ge mig.

 

Annars då? Har beställt 14 tavlor som alla behöver ramar med konstiga mått. Blir ett dilemma hur jag ska lösa. Kämpar på med att få ordning i lägenheten och hoppas snart kunna bjuda över någon på middag. Saknar fortfarande mycket i lägenheten men de går framåt, steg för steg. Annars saknar jag en kram av någon som är över åtta år gammal, barnen på jobb är frikostiga med dessa men närheten till någon är något jag saknar. Söker dig mellan 27-36 som upplever precis som jag, var kan jag hitta dig någonstans? Någon som håller mig om ryggen både på stan men även under sällskapsspel, typ som i den underbara videon som kom för 2 år sen:
https://www.youtube.com/watch?v=5lx_UCcK7Yo

 

Kan fyra stycken hitta någon och framställa sin kärlek till spel och till varandra borde jag väll också kunna hitta någon. För hur jag än vänder och vrider på det, är detta en del av min personlighet jag förmodligen aldrig kommer kunna släppa.

 

Nåja, kanske väntar du runt hörnet, med någon modern datingapp som min gamla mobil inte klarar av :)

 

Tills nästa gång bloggis!

/Mana "the stuff of which magic is formed"

Tjo Bloggis!

Allt för längesen och allt för mkt som hänt sen sist. Var ska jag börja....

2016 blev året jag tog examen, fick ett jobb direkt, flyttade till kävlinge, lämnade livet i Kristianstad bakom mig med tunga steg. 2016 blev även året då jag återetablerade mig i Lund via jobbet och träffade nytt folk i samband med jobbet. 2016 var väll ett ganska tufft år, men som ändå var roligt. Att jag slutförde högskolan och ett 43-sidigt examensarbete känns fortfarande stort.

 

2017 sedan har varit betydligt tuffare. Jobbet flyter fortfarande på men någonstans på vägen tog kärlelen slut. Vad gör man då bloggis? Jag flyttade till Lund i stället och lämnade modfällt de åren med Jessica som vi haft. Hösten sedan har varit tuff, även om det var mitt beslut att flytta har de känts tugnt. Ångesten över att såra henne så mkt har varit påtaglig. Flyttade förra helgen till egen lägenhet och ensamheten och det faktum att vara helt själv känns hopplöst jobbigt. Med några veckor kvar i December försöker jag ta en dag i taget och hålla huvudet ovanför vattnet. Men det känns mest motigt. Har väll aldrig haft åldersnåja innan men det känns riktigt tråkigt att bo själv som 31 åring. Känner mig inte redo att träffa någn ny på ett tag, men ett liv i ensamhet känns ännu värre. Blä.

 

Det är ofta i stunderna jag känner mig nere som jag bloggar, så blir nog fler inlägg innan decemeber är slut och innan jag hittar kraft att påbörja en ny resa om att uppnå ett socialgame, de senaste 10 åren sen jag började blogga har utan tvekan ändrat min syn på vad jag söker, men i slutändan känner jag mig lika osäker, förrvirad och hopplös som jag gjorde som 21-åring. Meningen med att gå upp på morgonen de dagar jag inte ska till jobb börjar åter igen likna ett frågetecken.

 

Mot muntrare tider bloggis.

 

/Mana

 

Tjo bloggis

Jag gissar att jag inte höll mitt löfte sen sist om att skriva mer. Har inte varit ngt speciellt att skriva. Har haft skola, sommarjobb och sen mer skola. Fyllde 29 innan idag vilket var roligt. Inser hur många trevliga vänner jag har i livet. Tack till er alla.

Oktober bjuder på worlds och ny start av ishockeyn. Ishockeyn är dock mer en sidanomgrej då flyers inte har ett lag att ens nå slutspelet med. Chansar på en 21 plats.

Nåja blir en pocket nu, tills nästa gång bloggis.

/Mana

Tjo Bloggis!
15 januari 2015. Lite kul är det allt. Svårt att tro att det redan är nytt år igen. Tiden flyger fram bloggis och imorgon har jag avslutat ytterliggare en kurs i utbildning. Fortfarande utan att ha uppgifter liggande efter mig vilket känns väldigt skönt. Är halvägs igenom utbildning med kontakter, extrajobb och förhoppningsvis en bra sommar och framtid som väntar. Jippie :)
Fyller även 29 senare i år, vilket känns lite svårt att greppa. Något som känns ännu svårare är den långa resa både som person och som högskolestudent jag tagit sen hösten 2007 då jag sökte mig bort ifrån Lund. Kristianstad har gett mig allt jag kunnat önska.

Med nytt år hör som vanligt såklart till med nya mål för året, nya förhoppningar och nytt hopp och glädje för vad som komma skall. Årets första två mål är som förra året, att fortsätta med allt avklarat på rätt tid i skolan och att överleva året utan att ta något studielån. Denna uppnås troligtvis detta året på ett vikariat en gång i veckan som jag redan fått fram till slutet av Mars. Men även utökad hundpromenad som jag nu har varje dag utom fredagar med två pudlar. Utom dessa två har jag fortfarande två andra hundar. Dessutom har jag laddat med CV redan nu i Januari. Förhoppningsvis får jag ett längvarit vick under sommaren och detta året ska jag vara ute i god tid innan. Så ekonomin och skolan rullar på bra.

Boende frågan är för närvarande oförändrad, jag blir kvar i Kristianstad, iaf till sommaren och kommer ha sex veckors vfu i gärt köpinge nu under våren. Korridoren står med två tomma rum som förmodligen kommer fyllas med två nya 19-åringar under de kommande tre veckorna. För närvarande känns det som korridoren funkar inför nya terminen även om jag såklart inte kan låta bli att länkta här ifrån vissa dagar. Blir detta sista terminen för mig i korridor? Jag kanske är de bäst så, då jag helt klart har passerat korridors-åldern.

Ishockeyn rullar på, inte bästa säsongen men säsongen har ungefär 10% chans att bringa in någon beskrivs som bästa spelaren sen 80-talet. Så följer de noga fram till April med hopp om ett underverk :)

Vad händer annars i livet då? Har massvis med böcker att läsa och har även börjat på en ny serie "enders game". Efter att blviit väldigt lockad av filmen med samma namn har jag nu under de gånga veckorna läst två av böckerna. Dock känns det som filmen var betydligt bättre än boken, en film som jag övrigt starkt rekommenderar.

Med stor längtan efter snö eller torra och blåare väder lämnar jag dig för denna gången bloggis, men jag lovar att försöka skriva oftare nu under 2015 då det är något väldigt rogivande med att få dela med mig av min vardag till dig.

/Mana

Tjo Bloggis

Varit en väldigt lång period nu där jag inte skrivit något. Senaste halvåret har genomsyrats av planer på väg bort ifrån Kristianstad. Dock är dessa planer ännu utan något sagt datum. Det känns som när jag var på väg härifrån hittade ödet nya projekt för mig i staden. Detta iform av extrajobb som verkar bli mer och mer för varje vecka som går. Jag vet knappt vart jag ska bli av bloggis. Just denna osäkerhet kombinerat med pågående fest håller mig vaken inatt.

Senaste halvåret har runnit iväg väldigt fort. Men något som verkade så klart ibörjan av året verkar nu så osäkert. Finns det något säkert sätt att veta när två människor är redo att bo tillsammans? Denna väntan och osäkerheten kan göra mig tokig bloggis. Försöker ta en månad i taget och att inte fundera för mkt, men som du säkert vet bloggis är jag en riktig nattfunderare och ibland är de svårt att inte tänka för mkt. Jag vill klart ifrån korridoren senast till sommaren men har ingen aning om vart de blir av.

Så som tidig julklapp vill jag i år önska mig en trygghet till våren, om bostadsort och vardag. Vart än detta nu bär hänn.

/Mana

Tjo Bloggis

Länge sedan sist nu igen, har avslutat ännu en termin i skolan, med fortsatt goda resultat. Praktiken var givande den med och blickar nu ut över ett långt sommarlov.

 

Livet annars är utan större skillnader. Har inte mycket att skriva om, men kommer troligtvis lämna kstad i Januari, kanske kan detta skapa ny mening med vardagen. Ska ut för första gången på evigheter på söndag, hoppas de kan bli roligt. Sen nästa helg blir de en tur till tyskland.

 

Mot en muntrare höst bloggis.

 

/Mana