Åldersnoja?
Tjo bloggis
Efter en vecka i mitt liv som jag kanske gärna glömmer känner jag ett behov av att skriva. Veckan började som veckor brukar göra i måndags. Under livet som singel innan jag träffade J hade jag aldrig något problem med random hookups. Så någonstans trodde jag väll att de tankarna var kvar. Men efter två nätter och två filmer om svunna tider inser jag plötlsligt att åldern kommit ikapp mig till slut. Vikten av närhet utan några känslor för den andra personen finns inte längre, utan istället drömmer jag mer om givande konversationer och komplimanger som faktiskt har någon mening. Att undslippa den falska vardagen för överflödig närhet är inte min melodi.
För många år sedan såg jag upp till "players" och i filmens värld var det häftigt med tanken på att vara poppis bland alla tjejer. Nu har jag nya rollmodeller och kärleken till en person och känslorna som kommer med det är viktigare än något annat. Kanske är detta inte direkt något nytt då jag även kände såhär innan jag träffade J, men motviljan mot närheten och hur jag häldre spelar ett parti schack och lagar mat med trevligt sällskap är klart annorlunda.
Med det sagt saknar jag konversationens närhet, något att skriva till på kvällen och morgonen, någon att prata med och umgås med, som jag kan både ge och få ord av som faktiskt har en mening.
Har snart bloggat i nio år och när jag började var snarare min frågeställning hur jag fick personer att gilla mig, nu är det väll snarare hur jag får mig själv att gilla andra personer. Men intressen, hobbies och lika värderingar är viktigt.
Ensamheten suger bloggis, lusten och viljan på en nystart utanför tid och rum eller kanske inte fullt så extremt i Kanada lockar fortfarande. Jag undrar om jag någonsin kommer få några barn eller om åldern springer ifrån mig.
Sometimes we need reminders of everything that we are worth
/Mana
