TheSocialGame

Tjo Bloggis

Fredag igen, tiden springer iväg. Veckan som varit har varit en riktig sommarvecka med strålande väder varje dag.

Glädjen och energin på samt till jobbet fortsätter att öka och i tisdags hade fritids pyjamasparty, underbart :)

Gårdagen spenderades på en super mario tävling och jag slutade på en andra plats.

 

Dagen idag och helgen som kommer ska spenderas med familjen då pappa blir ett år äldre. Annars har jag sätt mkt film på sistonde, såg ikapp alla saw filmer och undrade hur sista filmen kunde vara så extremt dålig. Sen såg jag senaste star wars filmen och fick samma känsla. Där är 4.5 timmar jag aldrig får tillbaka, hade häldre diskat än å se sånt värdelöst skräp. Jag trodde inte det kunde bli sämre än episode 1 men här är vi nu.

 

Ska strax till jobbet och något som ser ut att bli ännu en solig dag.

 

/Mana

Tjo bloggis

Efter gårdagens avskrivning om hur kasst allting kändes har jag under dagen idag försökt samla mod och motivation. I veckan hittade jag en bok som jag själv skrev när jag gick i tredje klass. Boken som nu är ca 23 år gammal hade en sida med saker jag var bra på, positiva sidor och saker jag var dålig på, negativa sidor. Mitt forna jag kom på 37 grejer jag var bra på och endast två saker jag inte var bra på. Detta tyder på en enorm tilltro till den egna förmågan och även om jag inte skulle skriva att jag var bra på att äta glass idag, är det ändå charmigt att se hur forna jag inte la så förbannat mkt värderingar i tankarna utan bara levde där och då. Någonstans på resan dessa 23 åren har tilltron till de egna jaget försvunnit och de negativa sidorna om mig själv och livet har vuxit istället. Jag minns andra året i gymnasiet, på ngn flummig kurs vi hade där jag lyckades skriva totallt 0 positiva sidor eller saker jag var bra på, kanske hade jag kommit på fler idag, men trenden är ändå tydlig. Vad hände mellan jag var 9-16 år som gjorde att självkänslan och motivationen dog på vägen och vad har inte hänt sen dess som gjort att jag inte fått tillbaka den?

 

Med det sagt har jag efter gårdagen haft ett par konversationer, mest inspirerande var hjälp från oväntat håll på jobbet. En av städarna som jag alltid lyft och frågat hur han mådde återgav idag tjänsten utan att egentligen fråga, han bara visste. Senare på kvällen blev det en annan konversation om att våga sträva mot sina drömmar. Jag har sen tidigare väldigt svårt att specificera vad jag drömmer om eller exakt vad jag saknar i livet. Men ska iaf försöka göra ett försök och sen eftersträva dessa drömmer. Att låta mötet med poteniella tjejer ske via dessa drömmar och försöka involvera dom på resan, istället för att på förväg skapa en likhet utan att egentligen ha ett mål.

 

Min första riktig stora drömm är ännu att skriva en bok. Att utrycka mig med ord, är faktiskt en positiv sida, något jag gillar att göra och något jag är bra på. Sen om boken bara blir som en stor version av bloggen och står ensam i min bokhylla spelar egentligen inte så stor roll. Jag vill bara känna att det är något jag faktiskt klarar av att både påbörja och genomföra, för att om inte annat kunna lyfta självkänslan en aning. Hade jag skrivit denna bok hade den precis som du bloggis byggts mkt på känslor. Jag vill kunna känna smärtan i de ledsamma jag skriver och likaså känna glädjen i de ord jag skriver när jag är glad. Att kunna utläsa författarens känslor ur texten och förstå ett djupare budskap i tex låttexter har alltid varit viktigt för mig.

 

Ofta brukar jag tänka ut nyårslöften och drömmar för nya året redan i slutet av december. Att börja året med en mini-rebirth och ta nya krafttag för att orka alla 12 månaderna. Nu kanske detta krafttag kan komma i maj istället, att åtminstonde försöka komma på 37 saker jag är bra på eller som är bra sidor med mig själv är ju ett rimmligt mål. Kunde 9-åriga jag komma på 37 saker så borde 31 åriga jag kunna komma på ännu fler. Intressant nog så tyckte även 9-åriga jag att jag var bra på att skriva, så allt kanske inte har försvunnit. Mitt forna jag var även bra på att äta glass, vara tyst, ha hemligheter, vinna på lotto, rita monster, skriva om djur, skratta och rättstavning. Skriva snyggt framkom inte i de 37 orden, vilket nog var tur, då skrivstilen ibland är helt oläslig, haha.

 

Livet handlar ofta om att fly eller att fäkta. Det jag käde igår var mest uppgivenhet, att fly fältet och försöka någon annanstans. En drömm om att det finns ljus i slutet av tunneln, men att jag först måste hitta en kortare tunnel känns ju ofta som en skön känsla. Att stanna i samma tunnel och kämpa är såklart mer krävande och ett uppmuntrande ord på vägen eller chansen att bara berätta för någon hur tusan jag mår och känner har alltid varit viktigt för mig. Därför gick tankarna under natten att det är detta min bok ska handla om. Att skriva av mig all skit men samtidigt även reflektera på tillbakablickar på glada moment som hänt under mitt liv, säg de senaste 23 åren. Att framhäva både glädjen och smärtan som funnits under dessa 23 åren och kombinera detta till nån mix av skönlitteratur och självbiografi. Att sedan sätta den i bokhyllan och känna att jag verkligen fått berätta precis allt jag känt under åren, som jag aldrig fått berätta för någon. Att få en möjlighet att lyfta alla internet personer och "riktiga" personer som hjälpt mig på vägen och genom ord äntligen få tacka dom på ett sätt som känns riktigt.

 

Detta är min dröm och kanske då även mitt nyårslöfte för 2018. Att skriva 50000 ord om livet i allmänhet, en utvecklad blogg helt enkelt, som kanske inte en människa läser, tror ju inte mer än 3 pers kommer läsa detta, men kanske kan jag inspirera ngn på vägen och om inte annat kanske jag kan inspirera mig själv och på ngt sätt få tillbaka en viss självkänsla, att kanske kunna gå upp en morgon och vara nöjd med allt i mitt liv, för att jag helt enkelt gör mitt bästa i det.

 

/Mana

Tjo bloggis

Varit ledig en vecka nu, en vecka med mkt tankar, funderingar och en hel del meditation. Saken är den, livet är sådär roligt. Även om jobbet är roligt är den lediga tiden, vardagskvällarna och helgerna helt meningslösa. Kanske är det bara mig själv att skylla till detta. Men jag tycker ändå att jag försöker, jag spenderar ex antal timmar i veckan med att komponera meddelande till nya potieniella dejter och får ofta inget tillbaka från de meddelande jag kommer på. Likaså är det aldrig någonsin någon som tar första steget, visst detta är inget nytt men det börjar kännas aningen frustrerande och hopplöst.

 

Detta gäller ju inte heller bara tjejer och det ser ungefär ut desamma på vänn fronten. Jag har ganska många vänner i mitt liv, men de flesta bor på håll och det är ingen jag upprätthåller en daglig kontakt med. Tankarna som flugit denna vecka har varit många, men en saknad och en förrundran om vad en gammal kompis gör och om han över huvud taget lever ett vettig liv har dykt upp många gånger. Det finns så mkt jag skulle vilja säga till honom men det tåget har nog redan gått.

 

Har även funderat mkt på det senaste 10 åren, att återblicka på livet och fröjdas över de gånga är väll något jag alltid har gjort, att blicka framåt och se ljuset är ofta svårare.Längtan iväg, att försvinna, att gå igenom att svart hål och komma ut någonstans, någongång, att resa i tiden eller helt enkelt flytta till Mars känns just nu som fullt rimmliga antaganden. När vardagen saknar mening, saknar då även livet mening? Och om livet saknar mening, saknar då detta universum mening? Och om universum saknar mening saknar då alla paradox universum, de oändligt många andra universum oxå mening? Finns det ngn som jag i ett annat universum som helt enkelt gjorde andra val i livet och inte 2018 hamnade i denna lägenhet på oklar mängd framtid.

 

Just nu känns det bara som jag skulle vilja ta new game, att börja om någon annanstans. Kanske är det något med ensamboende som helt enkelt inte är för mig. Året i lägenheten i Lund 2007, var ju inte direkt ett glatt år. Jag har bott här i 4 månader nu och längtar efter närhet, konversationer och att faktiskt se eller prata med en levande varelse utanför jobbet. Det finns några som alltid är där och faktiskt försöker, så ni ska ha creed, men jag är girig för mer.

 

Ryck upp dig, ta ta tag i ditt liv och gör något annat tänker du nu bloggis. Jo visst, som vadå. Har starkt övervägt att bara sticka till Kanada och bo ute i snön ett år med en siberian husky som sällskap. Att njuta av vinterhimmel, året runt och sjuka minusgrader. Att plugga franska och helt enkelt ta ett stort avstånd från Sverige, tramsiga diskussioner och asdryga kvinnofolk. Att kastrera mig och leva munk liv och aldrig någonsin se en kvinna igen.

 

Fan vad frustrerad jag är just nu bloggis.

 

4242