18 Januari
Tjo bloggis
Detta funkar inte mkt längre, jag försöker intala mig om dagarna att de är bra men sen när kvällarna och nätterna kommer så funkar de inte att bara hoppas längre. Nu är de inte bara skolan som tynger mig utan de vänner jag har och där jag bor kan inte längre tillfredställa mig. Jag är jätteglad över de vänner jag har och kanske e de jag som omedvetet har valt att de blitt så här men de känns ändå trist. Dagarna har blivit planlösa och tom min matlust har försvunnit. Jag har svårt att ens hitta meningen med dagarna längre och kanske är de dags att ta ett nytt kliv mot de okända. Hösten 2007 var tung för mig men jag fann styrkan att gå vidare i att byta miljö och mer eller mindre tvinga mig till förändring. Flytten till kristianstad är inget jag ångrar 2008 och 2009 blev några av de roligaste åren jag någonsin haft. Med otrolig gemenskap och sammhörighet. De var oxå då jag började blogga, den gången av ren glädje och energi för å dela med mig om hur glatt livet var.
En mening med att gå upp på morgonen, en mening och en sammhörighet till folk som brydde sig vem jag var och vad jag gjorde blev ett väldigt bra resultat. När saker å ting sedan började ändra sig under 2010 har tillvaron bara blivit sämre och sämre. Jag önskar jag kunde säga att "ensam är stark" men som jag skrev för något som känns oändligt länge sedan behöver de flesta social bekräftelse. Jag har nått en punkt där detta mer är ett utryk än ngt jag faktiskt upplever dagligen. Istället har jag återgått till hur jag levde 2007 och försöker få min sociala bekräftelse ifrån internet. Detta fungerar kortvarigt och får dagarna att gå men precis som då leder de bara till ångest i längden.
De känns som jag just nu behöver samma ändring som jag uppnådde då, även om "problemet" då mest gällde tjejer och sex så ledde den biten även till ökad "lycka" med kompisar.
Korridoren som jag flyttade till i Kristianstad ibörjan av 2008 gav mig till en början inte mkt men med tiden fann jag allt jag behövde här. Just nu känns de bara som korridoren bidrar negativt så kanske hade en ny flytt inte varit dumt? Men min stora fråga till mig själv är om jag verkligen vågar flytta till lägenhet. Jag trivdes inte i lägenheten i lund, så hade jag trivts i lägenhet utan en ända person rumtom mig i dagsläget?
De känns som jag behöver någon som kan och vill bry sig lite extra just nu, de flesta av de vänner jag har kvar är distanskonversationer och ärligt talat behöver jag nån levande varelse i livet just nu för att kunna hitta tillbaka. Någon som kan prata å förstå lika bra som du bloggis *fniss*. Jag hatar å känna mig så här jävla emo och jag vet att något måste ändras på... men vad? Att bli infryst i 1000 år och hoppas på de bästa som i "futurama" hade inte varit dumt :P
"I need a change a different scene, a new approach to coming clean"
/Mana
Detta funkar inte mkt längre, jag försöker intala mig om dagarna att de är bra men sen när kvällarna och nätterna kommer så funkar de inte att bara hoppas längre. Nu är de inte bara skolan som tynger mig utan de vänner jag har och där jag bor kan inte längre tillfredställa mig. Jag är jätteglad över de vänner jag har och kanske e de jag som omedvetet har valt att de blitt så här men de känns ändå trist. Dagarna har blivit planlösa och tom min matlust har försvunnit. Jag har svårt att ens hitta meningen med dagarna längre och kanske är de dags att ta ett nytt kliv mot de okända. Hösten 2007 var tung för mig men jag fann styrkan att gå vidare i att byta miljö och mer eller mindre tvinga mig till förändring. Flytten till kristianstad är inget jag ångrar 2008 och 2009 blev några av de roligaste åren jag någonsin haft. Med otrolig gemenskap och sammhörighet. De var oxå då jag började blogga, den gången av ren glädje och energi för å dela med mig om hur glatt livet var.
En mening med att gå upp på morgonen, en mening och en sammhörighet till folk som brydde sig vem jag var och vad jag gjorde blev ett väldigt bra resultat. När saker å ting sedan började ändra sig under 2010 har tillvaron bara blivit sämre och sämre. Jag önskar jag kunde säga att "ensam är stark" men som jag skrev för något som känns oändligt länge sedan behöver de flesta social bekräftelse. Jag har nått en punkt där detta mer är ett utryk än ngt jag faktiskt upplever dagligen. Istället har jag återgått till hur jag levde 2007 och försöker få min sociala bekräftelse ifrån internet. Detta fungerar kortvarigt och får dagarna att gå men precis som då leder de bara till ångest i längden.
De känns som jag just nu behöver samma ändring som jag uppnådde då, även om "problemet" då mest gällde tjejer och sex så ledde den biten även till ökad "lycka" med kompisar.
Korridoren som jag flyttade till i Kristianstad ibörjan av 2008 gav mig till en början inte mkt men med tiden fann jag allt jag behövde här. Just nu känns de bara som korridoren bidrar negativt så kanske hade en ny flytt inte varit dumt? Men min stora fråga till mig själv är om jag verkligen vågar flytta till lägenhet. Jag trivdes inte i lägenheten i lund, så hade jag trivts i lägenhet utan en ända person rumtom mig i dagsläget?
De känns som jag behöver någon som kan och vill bry sig lite extra just nu, de flesta av de vänner jag har kvar är distanskonversationer och ärligt talat behöver jag nån levande varelse i livet just nu för att kunna hitta tillbaka. Någon som kan prata å förstå lika bra som du bloggis *fniss*. Jag hatar å känna mig så här jävla emo och jag vet att något måste ändras på... men vad? Att bli infryst i 1000 år och hoppas på de bästa som i "futurama" hade inte varit dumt :P
"I need a change a different scene, a new approach to coming clean"
/Mana
Kommentarer
Trackback
