28 Mars
Tjo Bloggis
Ännu en månad är nära sitt slut och jag har precis avslutat ett csi avsnitt. Här drömmde willows om de som varit men även de som komma skall. Detta gjorde att jag kände ett sug att skriva här. Tog även upp kontakten med en lundakompis jag inte hört av sen i oktober. Livet går så fort och nostalgiska människor som mig själv älskar de som har varit. Jag älskar gamla minnen och att tänka tillbaka på stunder som varit. Blicka framåt är svårare framtiden är ovis, dock har de senaste månaderna hjälpt mig några steg på vägen. Frågan är hur länge jag blir kvar här i kstad. De känns som jag överträffat förväntingarna jag hade på detta studentrum när jag flyttade hit för över 4 år sen. Men likaså här är de härligt att kolla tillbaka. Minnen och nostalgi.
Så frågan är hur länge blir jag kvar här? Jag känner ett sug för något nytt. Dagarna är ganska lika varandra och behovet att faktiskt göra ngt av mitt liv börjar märkas mer och mer när jag nu faktiskt inte gör ngt speciellt. Men vadå? De känns som väldigt många har ett inre kall för deras yrkesbanor och utbildningar. Något sådant har jag aldrig upplevt varken i arbetslivet eller på skolan. Kan alla uppleva detta? Jag vill ha familj och hund inom 4 år den biten är jag klar över. Men arbetslivet? Vad vill jag göra? Står fortfarande och funderar över den biten medans åren flyger fram snabbare än ett par andetag. En av mina absoluta favoriter av fiktionella karaktärer, Bosch pratar om ett inre kall, ett måste för att överleva i sitt arbete. En belöningskänsla och en känsla att faktiskt vara behövd och en självinsikt att han gör världen till en bättre plats att leva på.
För att återgå till mitt liv har jag upplevt detta under de två månader jag hade ensamtjänst i köket på "plåstrets förskola". Här kändes de verkligen uppskattat och som att jag behövdes. Som den empatiska människa jag är tror jag att det är den typen av yrke jag behöver. Att finnas för andra och känna att man gör en instats, att man är behövd. Detta var också en av anledningarna att jag kämpa med en omöjlig relation i drygt 18 månader med sofia. Hon behövde verkligen stödet och trots jag gav mitt allt var de inte tillräkligt. Men känslan att veta att jag gjorde en skillnad var värt allt besvär. Skulle gärna uppleva den känslan igen, dock inte inom ett förhållande utan snarare yrkesmässigt.
Hela detta inlägg går tillbaka till de gånga två åren här i dig bloggis. Då har dock mitt behov rört sig om sociala grejer och att över huvudtaget överleva vardagen. Detta behov är mer än uppfyllt och varje dag känns de som de sociala behovet når sin topp. Känns som jag glidit infrån den närhet jag hade med julia i slutet av förra året men de är möjligt att de bara är tillfälligt. Vårt grabbgäng funkar dock fortfarande utmärkt och jag inser att de kommer kännas hemskt att gå vidare härifrån en dag.
Precis som efter sommaren 2009 kommer tillvaron inte vara för evigt. Jag är dock inställd på att nästa gång de bryts ska de vara jag som flyttar här ifrån. Jag har ingen lust att återuppleva de socaila korridorslivet en tredje gång. Även om vardagens socaila aspekt är perfekt för tillfället vill jag hinna med annat också. Jag fyller ju trots allt 26 om rätt så precis 6 månader. Dock ska man inte ta ut sorgen i förtid, de är bara att njuta av den inkommande sommaren och försöka knyta ännu närmare kontakter med vänner här så någonting finns kvar efteråt. Ja, framtiden är verkligen ovis bloggis, vad gör jag om ett år? Förmodligen har jag mitt rum här fortfarande. Förmodligen skriver jag fortfarande här i dig då och då. Förmodligen kämpar jag vidare med att uppnå social bekräftelse av båda könen och sen vad detta innebär och övriga grejer är de bara tiden som kan berätta.
De ända som är säkert är att ingen instinkt är starkare än instinkten att överleva, hos alla individer. Människan är dock den ända som kan vara missnöjd med livet av andra anledningar, vi söker ständingt en förändring av ngt slag.
Så vad kommer nästa förändring i mitt liv att bli?
/Mana
Ännu en månad är nära sitt slut och jag har precis avslutat ett csi avsnitt. Här drömmde willows om de som varit men även de som komma skall. Detta gjorde att jag kände ett sug att skriva här. Tog även upp kontakten med en lundakompis jag inte hört av sen i oktober. Livet går så fort och nostalgiska människor som mig själv älskar de som har varit. Jag älskar gamla minnen och att tänka tillbaka på stunder som varit. Blicka framåt är svårare framtiden är ovis, dock har de senaste månaderna hjälpt mig några steg på vägen. Frågan är hur länge jag blir kvar här i kstad. De känns som jag överträffat förväntingarna jag hade på detta studentrum när jag flyttade hit för över 4 år sen. Men likaså här är de härligt att kolla tillbaka. Minnen och nostalgi.
Så frågan är hur länge blir jag kvar här? Jag känner ett sug för något nytt. Dagarna är ganska lika varandra och behovet att faktiskt göra ngt av mitt liv börjar märkas mer och mer när jag nu faktiskt inte gör ngt speciellt. Men vadå? De känns som väldigt många har ett inre kall för deras yrkesbanor och utbildningar. Något sådant har jag aldrig upplevt varken i arbetslivet eller på skolan. Kan alla uppleva detta? Jag vill ha familj och hund inom 4 år den biten är jag klar över. Men arbetslivet? Vad vill jag göra? Står fortfarande och funderar över den biten medans åren flyger fram snabbare än ett par andetag. En av mina absoluta favoriter av fiktionella karaktärer, Bosch pratar om ett inre kall, ett måste för att överleva i sitt arbete. En belöningskänsla och en känsla att faktiskt vara behövd och en självinsikt att han gör världen till en bättre plats att leva på.
För att återgå till mitt liv har jag upplevt detta under de två månader jag hade ensamtjänst i köket på "plåstrets förskola". Här kändes de verkligen uppskattat och som att jag behövdes. Som den empatiska människa jag är tror jag att det är den typen av yrke jag behöver. Att finnas för andra och känna att man gör en instats, att man är behövd. Detta var också en av anledningarna att jag kämpa med en omöjlig relation i drygt 18 månader med sofia. Hon behövde verkligen stödet och trots jag gav mitt allt var de inte tillräkligt. Men känslan att veta att jag gjorde en skillnad var värt allt besvär. Skulle gärna uppleva den känslan igen, dock inte inom ett förhållande utan snarare yrkesmässigt.
Hela detta inlägg går tillbaka till de gånga två åren här i dig bloggis. Då har dock mitt behov rört sig om sociala grejer och att över huvudtaget överleva vardagen. Detta behov är mer än uppfyllt och varje dag känns de som de sociala behovet når sin topp. Känns som jag glidit infrån den närhet jag hade med julia i slutet av förra året men de är möjligt att de bara är tillfälligt. Vårt grabbgäng funkar dock fortfarande utmärkt och jag inser att de kommer kännas hemskt att gå vidare härifrån en dag.
Precis som efter sommaren 2009 kommer tillvaron inte vara för evigt. Jag är dock inställd på att nästa gång de bryts ska de vara jag som flyttar här ifrån. Jag har ingen lust att återuppleva de socaila korridorslivet en tredje gång. Även om vardagens socaila aspekt är perfekt för tillfället vill jag hinna med annat också. Jag fyller ju trots allt 26 om rätt så precis 6 månader. Dock ska man inte ta ut sorgen i förtid, de är bara att njuta av den inkommande sommaren och försöka knyta ännu närmare kontakter med vänner här så någonting finns kvar efteråt. Ja, framtiden är verkligen ovis bloggis, vad gör jag om ett år? Förmodligen har jag mitt rum här fortfarande. Förmodligen skriver jag fortfarande här i dig då och då. Förmodligen kämpar jag vidare med att uppnå social bekräftelse av båda könen och sen vad detta innebär och övriga grejer är de bara tiden som kan berätta.
De ända som är säkert är att ingen instinkt är starkare än instinkten att överleva, hos alla individer. Människan är dock den ända som kan vara missnöjd med livet av andra anledningar, vi söker ständingt en förändring av ngt slag.
Så vad kommer nästa förändring i mitt liv att bli?
/Mana
Kommentarer
Trackback
